onsdag 6 juni 2012

På förekommen anledning


 Jag såg idag att mina barn hade ritat en midsommarstång för juni månad i den hemmagjorda kalendern. 
Då blev jag lite rörd.

På twitter har folk delat med sig av vad det tycker om med/i Sverige hela dagen. Min lista ser ut ungefär såhär:
  1. Naturen och svenskens förhållande till den. Allemansrätten.
  2. Friluftslivet och "svenssonsportandet". Friskis & Svettis, korpinnebandy, vandringsleder
  3. Selma Lagerlöf (och några till)
  4. Matjesill
  5. Juninätter
  6. Jämlikheten, och den idoga strävan efter den
  7. Närvarande/ansvarstagande fäder
  8. Föreningslivet
Och så finns det förstås en hel del annat som även finns i andra länder (allmän rösträtt, skolgång, barnomsorg... ja den allmänna välfärden). Och en hel del som kan vara väldigt bra i vissa lägen men sämre i andra (konsensus, förmåga till snabba samhällsförändringar, snabbt genomslag av nya uppfinningar, idéer..)

I stort kan man nog samanfatta min lista med det jag skrev i det här inlägget om mina morföräldrar. Jag tycker om det landet som gjorde deras liv möjligt.

Ibland blir det ju ett väldans gnällande på Sverige i den här bloggen men idag vill jag veta:
Vad tycker ni om med Sverige?

måndag 4 juni 2012

A Letter from France

Häromdagen på bilradion så var det en intervju med en fransyska boendes i London som skrivit en bok med överlevnadstips för fransmän i Storbrittanien. Hur förstå dessa crazy Britts, typ. "Det där skulle du göra", sa mannen, "skriv en bok om Frankrike för utlänningar, det blir nog succé."  "Suck", sa jag, "vet du hur många sådana böcker det finns?" Det visste han inte.

På rak arm räknade jag upp A Year in Provence (det blev ju en bestseller och har följts av en hel serie), A year in the Merde (också flera böcker), Bringing up Bébé (nyligen omnämnd på denna blogg), och Paris I love you but you're bringing me down (som verkar absolut roligast). Dessutom har vi tom en författare i vår by som skrivit en bok om fransmän och franska språket på engelska, men han var så full of himself när han besökte vår bokklubb att jag tror jag glömt vad hans bok hette med undermedvetet flit. ("Jag förstår inte varför folk bloggar", sa han bl a, "varför tror de att jag är intresserad av vad de äter till frukost?" Och så en lång utläggning om att folk inte träffas längre utan bara umgås via nätet. Som om han skulle sätta sig på byfiket bara för att inte internet fanns. Jag blir så trött av snobbiga teknikhatare. Och på författare som föraktar bloggare.)

"De är alla så dåliga, alla skriver dem när de bott sex månader här och de är ytliga och fulla av klichéer", sa jag till maken. "Skriv en bra då", sa ju han förstås. Men, hela upplägget är dåligt, menade jag. Det bygger på folks fördomar och så antingen bekräftar man eller motsäger man dem. Vad är det för kul med det? Hur gör man det intressant?"

Jo, man gör så här. Länken går till A Letter from Sweden, en text Susan Sontag skrev när hon jobbat sju månader i Sverige 1969. Jag hittade den via Jenny Morelli och Fransyskan, och jag vet det är jobbigt att läsa scannad text på skärm men den är värd det. Den är aktuell för att den översatts i tidningen Kritiker och Torbjörn Elensky där skrivit en replik, tyvärr finns det inte på nätet men Bernur skriver om det här. Skulle gärna läsa den om någon vet hur man kan få tag i texten.

Sontag skriver också om alla fördomar om svenskar, och hon instämmer dessutom i de flesta, hon har bott kort tid i Sverige och känner i princip bara till Stockholm (och kan man tänka sig en viss socialgrupp). Hon skriver om sprit, tystnad, konflikträdsla, konsensus. Trots detta är texten intressant, hennes analys rolig och träffande och texten levande. Hon ifrågasätter sig själv och det amerikanska, hon drar paralleller till England och USA och hon skriver helt enkelt bra. Kanke är det så enkelt, hon tänker, och skriver bättre än de mer senkomna böckerna jag nämner ovan. Det är inte ämnet det är fel på, givetvis kan en utomståendes syn på ett samhälle vara både intressant och skarp, det är texterna som inte är några kritiska essäer utan feelgoodböcker. Därmed är det väl också orättvist av mig att jämföra dem.

Sontags text är präglad av tiden den skrevs i, jag skulle önska att hon kunde sett Stockholms social liv idag, (det finns i princip fyra restauranger enligt Sonntag), hon drar vissa halsbrytande slutsatser (ju längre norrut ju tystare är svensken och i Norrland pratar folk inte alls, enligt Sonntag) men såväl kritiken som lovorden känns framförallt förvånansvärt aktuella.  Så läs!