Karin skriver vackert och jag tänker på alla upplevelser jag fått som mina barn aldrig får. Kanske skulle de inte fått dem om vi bott i Sverige heller, tiderna förändras ju och tur är väl det kanske. Nu förstår jag min mors och mormors eviga berättande om BlindAugust och TjockBrita, och Kopra och prästen, om utedass och skolösa klasskamrater. Som barn lyssnade jag nog som bäst med ett halvt öra, i vår släkt fanns en hel uppsjö berättelser om grannar, kusiner, pastorer och hjon. En mustig väv av historier från sekelskiftets Ockelbo och Leksand, 40-talets Hälsingland och Bromma, 50-talets Uppsala och 60-talets Filipstad och Södertälje. Gärna berättade med inlevelse och en hel del skarvande av mina muntra morbröder.
Historierna finns där i min minnesbank, lite hopblandade men de ger en bestämd känsla och förnimmelse. Jorun undrade i en kommentar här nedan hur mycket hon berättat för sina barn om tiden innan de föddes och jag insåg att jag aldrig gör det för mina barn, eller väldigt sällan.
Hos Karin skrev jag en kommentar om:
Att alltid ha en hink sand och en skyffel i bakluckan,
att alltid ta med tjocka kläder och stövlar vid bilresande på vintern,
att ha fika med sig på utflykten (för var skulle man köpa?),
att valla ett par trälagg,
att dra ner persiennerna mot juninattsljuset,
att aldrig gå ut utan medtagen tröja (även i augusti, särskilt i augusti),
att driva bort mörkret med för många julljustakar,
att parera en kundvagn som slirar genom snömodd,
att torka av händerna som blivit kladdiga av apelsin, lovikavantsludd och svett,
att glädjas löjligt mycket över små tufsiga tussilago,
att skrapa en bilruta i koldioxiddoft och kall vägbelysning med kolmörkret lurande bakom husknuten,
att skrapa röda ränder på låren med naglarna i bastun, att rensa lingon i låg höstsol,
att plocka en decimetertjock gullvivebukett till mors dag,
att ha en reflex fastsatt med säkerhetsnål i fickan.
Jag kan hålla på i oändlighet.
Jag tror inte mina barn vet just någonting om det här, och så mycket att berätta är det ju inte, det är just det här som inte går att berätta, som inte riktigt går att föra vidare. Det gör kanske inget, men det är en del av mig. En större del än jag ibland förstår.
2 kommentarer:
Charlie, kul att du är tillbaka! Grattis till jobbet! Alltid roligt att läsa dina inlägg... om nostalgin över saker från Sverige som är svåra att berätta om... om ekonomiska invandrare som jag också har varit.... Det hisnar lite när jag tänker på hur annorlunda barndom mina barn får... och mixen av kulturer! Hur ska det sluta? Rotlöshet eller allomfattande tillhörighet?
Ja, om man det visste... Uppfostrar vi en ny generation Europeer eller världsmedborgare?
Skicka en kommentar