torsdag 9 oktober 2008

Koder

Idag är det Yom Kippur och en del affärer, företag och skolor är stängda. Inte enbart judiska etablissemang vilket gör det lite svårt att veta vad som gäller. Jag skickade ett email i morse och fick svaret: "Det är Yom Kippur idag, vi kan väl talas vid i morgon". Nu funderar jag på om jag gjort något oförskämt som skickade emailet idag, borde jag förstått av hennes efternamn att hon är judinna? Eller menade hon bara att hon var ledig? Tur att jag inte ringde.

Jag avskyr när jag missar de sociala koderna. Förra helgen när vi var på ett födelsedagskalas hos en fransk familj tog jag av mig skorna. Aaagh, då har jag ju ändå bott i Paris i åtta år, har jag inte lärt mig någonting? Men jag skalade av mina gamla Converse innan jag hann tänka mig för och sedan kunde jag ju inte gärna ta på mig dem igen. Så jag satt i deras jättelåga soffa och försökte gömma fötterna. Alla andra hade små söta Ballerinaskor för det har alltid fransyskor och jag satt bara och undrade om jag hade hål på strumpan. (Förresten visst har Ballerinaskorna blivit 2000-talets collegeskor? Snälla skor för snälla flickor.)

Dessutom hade alla jättestora presenter med sig. Vi hade ändå tagit i lite och köpt en lite större Lego-grunka än vi brukar (jag anade ju att kalaset skulle vara lite amerikaniserat) men alla andra hade med sig enorma lego-grunkor. Killen fick tio enorma Lego-grunkor, och så vår då. Men det skäms jag faktiskt inte för, här bor alla så trångt att jag tycker att jag snarare gjorde dem en tjänst.

I morgon ska jag ha min första telefonkonferens om mitt volontär-projekt. Vi ska göra en broschyr för en organsiation som har ett flertal shelters för HIV/AIDS-drabbade hemlösa. Spännande!

Uppdatering: En mardröm vad gäller sociala koder är ju facebook. Måste man tacka ja till inbjudningar? Vilka vågar man fråga chans på? Till vad förpliktigar grupperna? Varför har jag så få vänner? Och vad betyder det att vara någons 194:e vän?

5 kommentarer:

Jorun sa...

Jag är dålig på Facebook-koder, men jag brukar tacka nej till alla inbjudningar till grupper om det inte är något jag är jätteintresserad av. Folk som vill bli mina kompisar säger jag ja till om jag tycker jag vet vilka de är. (Det finns ett undantag i min lista, en kvinna som var en avlägsen bekant för 20 år sedan, jag vet inte varför jag tyckte det kändes kul att hon ville vara kompis med mig nu. Men det känns ännu dummare att göra slut...)

Jag har en grupp vänner i verkligheten som precis hittat till facebook, så nu kommer det små förfrågningar då och då. Annars är jag otroligt lite aktiv på den plattformen. Som på alla andra plattformar...

Karin S sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Karin S sa...

Jepp vad gäller ballerinaskorna.

Facebook, ja, man kan ju göra som Jorun, inte visa sig där så ofta. Jag har urdålig koll på facebook och en en hel del "vänner" det vill säga folk jag umgicks med för tjugo år sen som finns där men som jag inte vågar eller vill återknyta kontakt med. Jag orkar ändå inte träffa dem då jag är i Sverige...

Vad gäller Yom Kippur tror jag inte att du gjorde bort dig. För övrigt kan du ju fråga henne? Folk brukar bli glada om man intresserar sig för deras sedvänjor och dessutom kan det ju vara intressant?

PS Det var jag som tog bort kommentaren ovan, det var samma som den här men ännu mer obegriplig. Jag har redigerat lite.

Bloggerskan sa...

Jag brukar säga nej till allt på Facebook utom folk som vill bli min vän. Där accetperar jag alla som jag vet vilka de är. Enda undantaget från nejsägandet är om det är en grupp eller cause som jag verkligen brinner för.

Och när jag skulle försöka jobba som au-pair i London en gång som 19-åring gjorde jag misstaget med skorna. Tog av dem i hallen och var barfota där jag satt i soffan mitt emot damen i huset... Ytterst pinsamt när hon frågade om jag inte hade några skor...

Charlie Truck sa...

Jag tror vi gör rätt lika. Jag är restriktiv vad gäller facebook cause-grupper precis som jag är med kedjebrev. Kedjebrev skickar jag i princip aldrig vidare. Jag är så cynik så jag tror bara att det är någon spammare som samlar adresser. Eller ett virus. Sedan får jag dåliga vibbar av den underförstådda känslomässiga utpressningen som finns i kedjebrev. "Är du en god männsika så ska du skicka det här vidare till minst tio personer - annars!"

Förresten det finns en "jag är mot allt dåligt"-grupp pa fb. Man kanske skulle testa det slutgiltiga kedjebrevet som gör alla andra kedjebrev överflödiga?