Det var fortfarande nittiotal och jag hade varit två veckor på Kreta och kom hem till ett Stockholm som dallrade i hettan fast det nästan var september. Jag hade bruna ben och någon tunn, kort, blommig sak som knappt kändes mot huden och som jag aldrig vågade använda igen. Skånegatan var som en bakugn fast kvällen redan var svart och inne på Hannas var alla speedade på värme. Skratten ljöd högre, gesterna blev yvigare och alla var glada att vara tillbaka i stan, vår stad, som vi ägde. Någon var där, som så ofta förr och om det var värmen, eller klänningen, eller semesterkänslan av att allt är möjligt men plötsligt innebar det en möjlighet, kanske ett löfte.
Vidare upp längs gatan, in på nästa bar där det var ännu trängre och ännu fler vänner eller vad som skulle kunna vara vänner. Ner till Riche, natten var vår och jag var var vacker och stark och glad. Senare åt jag ostron för första gången i mitt liv på det där stället i Kungsträdgården. Värmen gjorde Stockholm till en annan stad och vi blev till andra människor. I taxin fick jag komplimanger jag aldrig tidigare fått och det inte bara var som i en film, jag tror att det verkligen var en film.
Eagle-Eye Cherry - Save Tonight
Det är för att det är så här som jag är rädd att inte orka vara snäll hela
vägen.
-
Att pappa ska komma ihåg att jag var och hälsade på för tio dagar sedan och
köpte blommor och bakade bullar, det kan jag inte räkna med. Men jag kan
räkna ...
1 dag sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar