Igår på hemvägen gick det en tjej framför mig på trottoaren med en kille. Hon var väl några och tjugo och hon gick lite stolpigt och svajade nästan. Hennes kappa var smutsig på ryggen. Plötsligt skrek hon rakt ut "Mamma!", började storgråta och föll nästan ihop. När jag vek runt hörnet såg jag hur killen stod och höll om henne och strök henne över håret, hon hulkade fortfarande.
Det var ett så förtvivlat skrik att jag bar det med mig hela kvällen. Jag kunde inte låta bli att undra över vad hon råkat ut för. Om det gällde hennes mamma, eller om hon ropade på henne i ren förtvivlan.
Barnen är på vårlov i Normandie hos farmor och farfar (varför tror ni jag har bloggat dubbelt så mycket som vanligt?), det är så tomt och tyst här. Jag tror att jag blir extra uppmärksam på livets skörhet när de inte är nära. Jag går omkring med en liten förhöjd beredskap på att saker kan gå fel, katastrofer kan inträffa.
Men igår fick jag också veta att en släkting efter flera år av hopp och förtvivlan är gravid. Ibland sker det under också!
Nu ska jag packa min matsäck i bilen och åka och hämta mina små.
Det är för att det är så här som jag är rädd att inte orka vara snäll hela
vägen.
-
Att pappa ska komma ihåg att jag var och hälsade på för tio dagar sedan och
köpte blommor och bakade bullar, det kan jag inte räkna med. Men jag kan
räkna ...
21 timmar sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar