(som jag enligt familjemyten sa när jag var liten).
Först gömmer vi chokladägg i trädgarden som påskharen har värpt (?), alternativt har de lagts dit av kyrkklockorna som är på väg tillbaka från Rom (??). Inte ens den värsta sortens jultomtefanatiker tror på detta. Sedan letar barnen reda på äggen. Det blir många chokladägg och de är inte gjorda av Govida-choklad om man säger så, snarare smakar det som choklad från Sovietunionens dagar. De enda som vill äta äggen är barnen så rätt snart måste vi börja ransonera och gömma äggen igen, fast nu inomhus och det är inte meningen att de ska hitta dem den här gången. Då inser vi att vi först måste slänga förra årets kvarglömda ägg.
Sedan försöker vi måla bruna ägg (hönsägg denna gång), äter gigot d'agneau, fryser på iskall vårpromenad och så är påsken över.
Nu vill jag inte se, höra, äta eller skriva om ägg på ett tag.
Det är för att det är så här som jag är rädd att inte orka vara snäll hela
vägen.
-
Att pappa ska komma ihåg att jag var och hälsade på för tio dagar sedan och
köpte blommor och bakade bullar, det kan jag inte räkna med. Men jag kan
räkna ...
2 dagar sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar